Om nattens timmar

Det bästa på hela dagen är när man får krypa ner i en mjuk säng!
Nä, kanske inte. Men nästan!!

Och när man kommer in i sovrummet och det doftar bebisfis och djupa, tunga små andetag fyller det annars tysta rummet. Ja då vet jag.

Att jag kommer sova jättegott.

Om en vanlig ovanlig Tisdag

Efter gårdagens jobbiga timmar och långsamma resa är vi alla lite luddiga i huvudet och det var skönt att inte gå till jobbet i morse.
Emilia, jag och Agnes har varit hemma och planerat veckans middagar och inhandlat dessa och sen hämtade vi lilla storebror på dagis och så åkte vi och tvättade bilen.
Nu leker storasyster och lilla storebror ute i snön medan jag och lillasyster tittar på bolli och varvar ner inför kommande nattning.
De andra pojkarna i familjen är på kyrkans miniorer. Hallelulja!

En helt vanlig Tisdag med andra ord.
Plus en dyster storasyster som har varit hemma hela dagen. Det har ju inte hänt på väldigt länge.
Minus en häst i ett stall att åka till. Den känslan behöver väl knappast beskrivas yttligare än: smärta

Men life goes on, i guess.
Även om det känns så märkligt att det fortfarande är för oss nog är overkligt.
Mitt i allt elände finns det människor som lovat hjälpa oss nu i detta vedervärdiga. Människor jag hyser stort förtroende för. Och i och med det känns det som om det går att se framåt.
Även om det känns långt borta, ännu idag...

Om det svåra i att finna sig

Jag har så svårt när andra ska ta beslut om mig. Över mitt huvud.
Såå svårt. Jag klarar nästan inte av det.
Särskilt när det är val och alternativ som jag ska dras med i flera år, vecka ut och vecka in.
Vara tacksam och glad iallafall? Det är ju inte riktigt jag.
Ska det gå rätt till ska det FAN gå rätt till överallt. Hela tiden. Inte bara då co då.
Ta tag i de riktiga problemen istället. Ibalnd undrr jag varför jag ska ha så svårt att ta mig vidare.
Jag tänker inte hålla käften om det den här gången. Jag tänker säga exakt vad jag tycker. Det kanske jag gör allt som oftast i och för sig. Men nu får det bli så, även om jag gör det som min första approach.
Bära eller brista.
Då vet man ju iallafall vart jag står sen!

Om att våndas lite grann

Så var det bestämt nu...
Den 9 januari börjar jag jobba igen.
Klockan 7.15 ska jag vara redo, och sen börjar vardagarna se lite annorlunda ut än vad de gjort de senaste året.
Vart tog tiden vägen. Hur blev bebisen ett litet barn?
Jag saknar redan den här tiden, fast det är mer än en månad kvar....

För ett år sen såg det ut så här:
En månad kvar tills vi äntligen skulle få träffa henne. Ä N T L I G E N!!!

Men tiden går ju fort när man har roligt! Och det blir säkert bra det här med. Men det gick för fort...det gjorde det allt...

Om en förklaring

Inte ska ni känna er skyldiga på något sätt.
Nej nej nej!
Jag kommenterar inte varenda ggn jag är inne på en blogg jag heller. Absolut inte.
Men det ÄR roligt att ibland få något litet gensvar på att ni finns. Inte bara som en siffra i statistiken.

Nadja- Inte alls för intimt!! No no. Jag är inte så kinkig med att prata om....nog nästan vad som helst!
Men nu ska jag umgås just med honom i fråga. Så det där får vi nog ta i morgon.

Martina- Jamen visst är hon lite din. Ibland fastnar man för vissa. Och Du är en sådan vi alltid kommer minnas med. Som en jätte härlig och positiv del i vår väntan på världens bästa A!!!

Sov gott nu.
Kända och okända :)

Om glädje

Ibland så tar allt en vändning.
Jag hoppas att det gör det för oss nu.
Idag blev jag riktigt jävla arg. Och sen riktig glad. Lättad och glad.
Nu hoppas jag det vänt och att det här blir precis, precis som jag hoppas.

Gud så skönt det vore.
Och tills något annat visar sig tänker jag bara vara glad.

Om att andas lättare

Man vaknar. Man går upp.
Man är i god tid och man har inga större planer för dagen. Mer än att tvätten ska tvättas, nån ska till tandläkaren och att alla barnen ska få mat.
Ibland är sådana dagar guld värda. Och idag har jag en sån dag.
Inte så fasligt med tider att passa och inga långa mil att köra.
Känns ju nästan fantastiskt.

Sovmorgon är ju -tyvärr- inget vi håller på med i det här huset. Utan Max, Loppan och jag är uppe. Vi gick upp samtidigt som pappan som skulle jobba. Och nu sitter vi i våra finaste morgon frisyrer och kollar in Rorry Racerbil, Fåret Shaun och de andra bollibompa kompisarna.

Och jag tänker och längtar och hoppas att J får ta några semesterdagar. För isåfall ligger jag i en säng om ungefär precis en månad och behöver inte gå upp innan jag absolut vill. Och jag är trött fast pigg och så där fnittrig och extra kär och har en lätt längtan till en stor frukost buffé och kan ligga kvar hur länge jag vill och bara titta på honom som är min, och fläta fingrarna i varandras och bara vara en hel helg med just honom och prata om allt och inget, på ett ställe som bara skriker vila, sömn, kärlek och energi boost.
Och massor av god mat får man hoppas...
Och.
I can´t wait!!!


...men det känns lite i magen att jag inte träffat mina mamma date flickor och deras små bus på ett tag... Och ni ska veta allihopa att jag saknar er. Nästa vecka. Hoppas ni har tid med mig då! Nån dag...På ÖF eller en onsdags träff. Det ser jag fram mot!

Om de där andra

Man är som man är.
Heller hur.
Alla kan inte vara likadana. Och tacka gudarna för det!
För vad tråkigt det skulle bli, och vad otäckt om jag skulle bli som dom där andra.
Dom där som är sådär, så det skrämmer i hela min kropp. Som gör saker som är så tvärtom mig.
Dom som, hur nära dom än är mig aldrig kan smitta av sig på mig.

En del är precis lika. Och älskar varandra så mycket just för det.
En del är precis raka motsatser och väger upp varandra till perfektion.
Men en del är bara tvärtom, raka motsatser och kan aldrig vara kompatibla.
Och det är väl bara så det är. Och där sätter jag punkt, fast det brinner en envis liten gnista därinne när det är som allra, allra märkligast.

Du som är precis som jag. För det känns i mitt hjärta

Om det valet jag har gjort

Det klagas och gnälls.
Det suktas och önskas mer.
Det är sjukdomar och det är för mycket.

Och jag har nog mer av mycket, än de flesta som jag vet. Och nog skulle jag önska mig mer av det mesta och ännu fler saker.
Och jag vill sova längre och ha mer pengar.
Och jag vill ha en man som är hemma på kvällarna och lika fördelning i huset där jag bor.
Jag vill att alla barn ska sortera sin tvätt och bädda sina sängar utan tjat.
Jag vill ha en till häst och ett hus på landet.
Och mycket, mycket mer med tid!

Men jag väljer att lägga min energi på det som faktiskt finns framför mig. Inte det som finns för långt bort, idag.
Fina, friska, önskade barn.
Min fantastiska man som jag helt otroligt fann mig när jag som minst anade det. Han som är den bästa av män både när han är hemma i vårt hus och när han allt för ofta är allt för långt borta.
Vi bor i ett jättebra område nära våra bästa vänner och barnen klagar inte trots att de delar rum varannan vecka.
Jag äger en egen häst. För liten för att ridas av endast mig, men stor nog att bära mig nån dag då och då.
Jag vet att jag kan mer och att det enda som stoppar mig är när jag själv tvekar.

Vi gör alla våra val om hur vi vill leva.
Gillar vi det inte får man ju ändra om.
Och när man valt och stannar kvar så får man väl inte sitta och klaga. Utan njuta och se på det fina i alltihopa.
Visst är det tufft och jättejobbigt ibland. Det ska jag absolut inte sticka under stol med. Alls!
Men det bättre är så mycket större än det sämre så det väger över tusen gånger om.

Så trots att jag älskar att sova på morgonen så är jag tusen gånger hellre hos tandläkaren innan klockan åtta för att höra att Maximilian har de finaste små tänder som en fem åring kan ha, och trots att många säkert skulle tycka det var jättejobbigt så sitter jag kvar med skrikbebisen i knät när hon äntligen somnar efter timmar av tandspricks gnäll i min famn. För det finns ju en andledning till att hon helst vill vara just hos mig när hon är som gnälligast.

Så ibland kan man få klaga av sig, såklart, absolut.
Och arg! Det kan jag bli. Belive me!!!
Men blir jag en sån evig bitter sak. Lovar ni att säga till då....

Om små fel och brister

Det är inte på topp här i huset.
Fullt upp -as usual- och så någon höst-smeta som inte kan bestämma sig om den ska ge oss munblåsor, feber, huvudvärk, illamående eller bara vara jävlig och dra på oss alltihopa.
Jag är trött och känner mig och ser ut som en koala undefär. Allt går i slow motion. Och igår när vi skulle iväg, Fru Tidsoptimist och hennes två minsta till dagis (vi han dock både med dusch och frukost den morgonen) så började det bra de första hundra meterna, men sen kom Max på att hans cykel var så gammal och ful så den inte  gick att cykla på alls!

-Snälla Max kom igen nu. Dom väntar på dagis på dig!!
- Nej!! Cykel är ful. Jätteful!! Titta här! (och så slår han till lite demonstrativt på styret)
- Nej den är ju as cool. Du har ju gas och allt! Gasa nu så kör vi. Det är säkert skogs-dags med, och alla står och väntar nu. (Varför lär man sig fan   aldrig vilka dagara dom går till skogen???)
Så då börjar han cykla. I snigelfart på den fula gamla cykeln. Sakta går det. Så där sakta att det kryper i mamman som dessutom ser att nu är klockan över nio och vet då att fröknarna står garanterat uppradade på dagisgården med förstoringsglas och barn (som kom i tid) i reflexvästar och tittar bort åt vårt håll och sen på varandra och nickar och tänker samma tankar utan att behöva säga ett enda ord...

-Bra Max, nu cyklar du ju. Kan du cykla lite fortare bara??
Då ramlar han! Så där titta-på-mig-nu-för-nu-välter-jag-med-den-här-fula-cykeln-blicken och ligger bara kvar där under cykeln med sin enorma ryggsäck och gör inte ett dugg för att resa sig utan suckar och säger typ att
-Jag säger ju att den är dålig!
-Nä kom igen nu Max!!
Tar upp barn och cykel, sätter honom på cykeln och börjar gå FORT, SJÄLV med vagnen och ropar
- Kom nu annars går dom nu. Kom igen. Agnes vinner ju här i vagnen nu!! Ska en bebis vinna över din racer-cykel eller??
-DEN ÄR JU DÅÅÅÅLIG!!!!!
Och där någonstans brister det för mamman-
MEN KOM NU FÖR FAAN, DET ÄR TJUGO METER TILL VÄGEN OCH SEN ÄR VI FRAMME!! CYKLA NU DÅ FÖR FAAAN!!!

Och där cyklade en dagis-kompis mamma förbi i cyklehjälm och med sin portfölj.
-Godmorgon, godmorgon!! Hmmmph...

Men sen cyklade han och fram kom vi. Och dom stod och väntade, men det var två vikarier så jag behövde inte skämmas så där jättemycket och Max var skitglad att det var skogen-dag (även om han inte verkade bry sig ett skit när jag sa det femtusen gånger på vägen dit)

Sen fick jag ett sms om en promenad och efter den var jag lite mer i fas.

Idag sov vi alldeles för länge, så Max fick äta smörgåsen på pakethållaren i den alldeles för lilla barnsadeln och Agnes fick vara hos grannen när jag fem minuter över nio körde som en galning bort till dagis.
Iklädd endast denna outstanding outfit:

Ni fattar ju!! Jag är ju inte så jävla perfekt alla dagar jag heller.
Så när vi endå är igång med en sån här halv-sjuk seg dag så byter vi blöjorna i soffan och äter frukost på golvet framför prisess-bollibompa och hoppas att bebisen somnar snart så jag kan försöka sova bort min huvudvärk.

Även solen har ju sina fläckar.

Om tiden

Vaknade halv sju och straxt innan halv åtta lämnade jag in färdigklädda skolbarn, ett dagisbarn och en bebis till grannen för att åka ut till stallet och fixa iordning med hagar och foder åt hästarna.
Nu, en kaffe senare sitter jag med en tok trött Loppan i knät som alldeles snart kommer somna så jag kan ta tag i projekt övervåning.

Vill så gärna försöka vara klar tills mina fina kommer hem så vi bara kan sitta och prata och dom kan berätta om sina nya klasser och nya fröknar!

Äntligen är tiden här!

Om att ha fredag

Hotell morgon!
Skulle vara rätt fint. Sova till nio iallafall. I en mjuk vit säng.
Vakna av att solen strålar sticker mig i ögonen och inte en 8 månaders fingerspets.

Lite hotellfrukost på det, istället för kallt kaffe, som svalnat medans åttamånders bebis matades med gröt och två pojkar kivats om vem som skulle sitta var, och mer mat hamnat på golvet än i någons mun.

Ja det är ju iallafall fredag. Och det är ju en sån dag som man ska vara lite extra sugen på, iallafall om man ser till alla uppdateringar på facebook. Det måste vara den mest hypade dagen där
"Ääääntligen fredag!!!!",  "Bara fyra timmar kvar SEN HELG!" "Snart blire feeest *whoop whoop*"

Ni kan ha sett det va??

Ja jag gillar fredagar. Fast nu känner jag mest att jag längtar till måndag. Och rutiner.
Helg har jag haft hela sommaren. Man kan bli mätt på även detta gott folk.

Påminn mig om detta när jag om några månader kvider i min vardags slentrian och inget annat önskar att ha freeeeedag!!!!

Om riktig lycka

Så var han på dagis igen.
Mitt fina hjärta.

Och tro det eller ej. Vi var i tid!!
Ni som känner mig, eller iallafall varit tvugna att träffa mig någon gång har garanterat fått stå och vänta för jag är världens största tidsoptimist.
Men i morse innan kvart i nio hade vi hunnit med att duscha, bädda, plocka i och ur diskmaskinen, fixat och sett till att barnen ätit frukost, tvättat och matat och klätt Loppan och klätt på, borstat tänder och packat ryggsäck till Max!!
Det ni, mina vänner, är en bedrift när vi de senaste åtta veckorna legat kvar till närmare klockan tio flera gånger i sovrummet och frukosten intagits runt klockan tolv.
Men idag fixade vi det galant. Duktiga duktiga barn.
Och kan vi idag så borde det bli någon mer sån här morgon...väl?

Loppan kryper nu runt på golvet, helt nöjd efter att redan hunnit få vara ute i vagnen och Emilia äter frukost i sängen (hon räknades inte riktigt med där under morgon flytet...) och Eddie har gått hem till en kompis.

Så här sitter jag. Klädd, nöjd och till och med lite mascara på ögonfransarna hann jag kladda på innan jag gick iväg med Max!
Dricker en stor kopp grönt te och är så jäkla nöjd.
Tror till och med att jag ska slänga i en tvättmaskin utan att sucka.
Och så slutar J redan klockan tolv får jag meddelande om nu. Han vill att jag ska fixa något gott tills dess...
Och som det känns nu så ska det nog gå att ordna.

Tänk att så små sketna saker som en morgon utan bråk, tjat och gråt ska få en på sånt strålande humör!!
Helt jäkla fantastiskt!

Om att inse allvaret

Japp, nu börjar det.
J ska till jobbet och mitt jobb börjar här hemma.
Lite mer ordning och rutin än under dessa åtta lyxveckor då vi varit två vuxna hemma nästan hela tiden.

I morgon börjar Max på dagis igen och endast en veckas sommarlov återstår för de stora.
Eftersom hösten inte ville vänta så accepterar jag, trots att jag motvilligt med det inser att det inte blir mer värme nu då, att nu vänder det mot månader av mörker och kyla igen.
Och mitt i den där kylan ska en liten liten flicka skolas in på ett stort stort dagis och hennes mamma ska börja jobba igen.
Men dit är det längre än vad det känns när man tänker på det.
Det ska bli ett helt nytt år först!
Så än tänker jag inte lägga tankar på hur det kommer vara då.

Dock läste jag ett sjukt bra blogginlägg i morse. Det är typ så här jag tänker min höst....rent dagsflyt då!!
Varsågoda och läs: Fotbollsfruns höstmanifest!!!

Och tills alla rutiner sitter och vardagslunken kommit igång tänker jag inte sura mer över förlorad sensommar, utan önska att det blir en mysig och fin höst.

Om en känsla av att vara oresonlig

Det är för mycket av det ena, för lite av det andra.
Har jag tagit för stora beslut som är nästan omöjliga att ändra?
För mycket folk runt omkring men att endå känna sig helt ensam.
Är man krävande eller är det bara fel, så man måste ändra om?
Ska man ta hänsyn och se till hur andra tänker eller gå på sin egen känsla.

Jag är ju inte "lite av varje" utan ganska svart eller vit.

Och just nu är det ganska svart alltihopa.

Ååå om man vore 15 år igen, då allt var så enkelt.
Varje dag som vuxen är faktiskt inte alltid kul!

Om att vakna jätte tidigt

Vi har varit bortskämda.
Nog ganska rejält.

Agnes har glatt sovit till åtta-nio på morgonen i...ja hela sitt lilla liv.
Men nu kryper energin i hela kroppen på henne och efter att ha sovit sina timmar i sin lilla säng så vaknar hon nu väldigt mycket tidigare och ställer sig upp och ropar HÖGT att det är nog dags att GÅ UPP NU!!

Så nu sitter jag här.
Med väldigt grusiga ögon och riktigt starkt kaffe och under hur i hela världen man ska orka att vakna ännu tidigare för att hinna få i ordning skol och dagis barn i tid.
Det närmar sig nämligen...
Tidiga mornar och rutiner igen.

Och trots att jag gärna sover länge, länge så längtar jag faktiskt efter vardag nu. Ganska jätte jätte mycket.
Men värmen kan gärna få komma tillbaka och stanna. Nån månad eller två.

Ha en härlig dag!!