Om det valet jag har gjort

Det klagas och gnälls.
Det suktas och önskas mer.
Det är sjukdomar och det är för mycket.

Och jag har nog mer av mycket, än de flesta som jag vet. Och nog skulle jag önska mig mer av det mesta och ännu fler saker.
Och jag vill sova längre och ha mer pengar.
Och jag vill ha en man som är hemma på kvällarna och lika fördelning i huset där jag bor.
Jag vill att alla barn ska sortera sin tvätt och bädda sina sängar utan tjat.
Jag vill ha en till häst och ett hus på landet.
Och mycket, mycket mer med tid!

Men jag väljer att lägga min energi på det som faktiskt finns framför mig. Inte det som finns för långt bort, idag.
Fina, friska, önskade barn.
Min fantastiska man som jag helt otroligt fann mig när jag som minst anade det. Han som är den bästa av män både när han är hemma i vårt hus och när han allt för ofta är allt för långt borta.
Vi bor i ett jättebra område nära våra bästa vänner och barnen klagar inte trots att de delar rum varannan vecka.
Jag äger en egen häst. För liten för att ridas av endast mig, men stor nog att bära mig nån dag då och då.
Jag vet att jag kan mer och att det enda som stoppar mig är när jag själv tvekar.

Vi gör alla våra val om hur vi vill leva.
Gillar vi det inte får man ju ändra om.
Och när man valt och stannar kvar så får man väl inte sitta och klaga. Utan njuta och se på det fina i alltihopa.
Visst är det tufft och jättejobbigt ibland. Det ska jag absolut inte sticka under stol med. Alls!
Men det bättre är så mycket större än det sämre så det väger över tusen gånger om.

Så trots att jag älskar att sova på morgonen så är jag tusen gånger hellre hos tandläkaren innan klockan åtta för att höra att Maximilian har de finaste små tänder som en fem åring kan ha, och trots att många säkert skulle tycka det var jättejobbigt så sitter jag kvar med skrikbebisen i knät när hon äntligen somnar efter timmar av tandspricks gnäll i min famn. För det finns ju en andledning till att hon helst vill vara just hos mig när hon är som gnälligast.

Så ibland kan man få klaga av sig, såklart, absolut.
Och arg! Det kan jag bli. Belive me!!!
Men blir jag en sån evig bitter sak. Lovar ni att säga till då....