Om riktig lycka

Så var han på dagis igen.
Mitt fina hjärta.

Och tro det eller ej. Vi var i tid!!
Ni som känner mig, eller iallafall varit tvugna att träffa mig någon gång har garanterat fått stå och vänta för jag är världens största tidsoptimist.
Men i morse innan kvart i nio hade vi hunnit med att duscha, bädda, plocka i och ur diskmaskinen, fixat och sett till att barnen ätit frukost, tvättat och matat och klätt Loppan och klätt på, borstat tänder och packat ryggsäck till Max!!
Det ni, mina vänner, är en bedrift när vi de senaste åtta veckorna legat kvar till närmare klockan tio flera gånger i sovrummet och frukosten intagits runt klockan tolv.
Men idag fixade vi det galant. Duktiga duktiga barn.
Och kan vi idag så borde det bli någon mer sån här morgon...väl?

Loppan kryper nu runt på golvet, helt nöjd efter att redan hunnit få vara ute i vagnen och Emilia äter frukost i sängen (hon räknades inte riktigt med där under morgon flytet...) och Eddie har gått hem till en kompis.

Så här sitter jag. Klädd, nöjd och till och med lite mascara på ögonfransarna hann jag kladda på innan jag gick iväg med Max!
Dricker en stor kopp grönt te och är så jäkla nöjd.
Tror till och med att jag ska slänga i en tvättmaskin utan att sucka.
Och så slutar J redan klockan tolv får jag meddelande om nu. Han vill att jag ska fixa något gott tills dess...
Och som det känns nu så ska det nog gå att ordna.

Tänk att så små sketna saker som en morgon utan bråk, tjat och gråt ska få en på sånt strålande humör!!
Helt jäkla fantastiskt!