Om dig

Om en vanlig ovanlig Tisdag

Efter gårdagens jobbiga timmar och långsamma resa är vi alla lite luddiga i huvudet och det var skönt att inte gå till jobbet i morse.
Emilia, jag och Agnes har varit hemma och planerat veckans middagar och inhandlat dessa och sen hämtade vi lilla storebror på dagis och så åkte vi och tvättade bilen.
Nu leker storasyster och lilla storebror ute i snön medan jag och lillasyster tittar på bolli och varvar ner inför kommande nattning.
De andra pojkarna i familjen är på kyrkans miniorer. Hallelulja!

En helt vanlig Tisdag med andra ord.
Plus en dyster storasyster som har varit hemma hela dagen. Det har ju inte hänt på väldigt länge.
Minus en häst i ett stall att åka till. Den känslan behöver väl knappast beskrivas yttligare än: smärta

Men life goes on, i guess.
Även om det känns så märkligt att det fortfarande är för oss nog är overkligt.
Mitt i allt elände finns det människor som lovat hjälpa oss nu i detta vedervärdiga. Människor jag hyser stort förtroende för. Och i och med det känns det som om det går att se framåt.
Även om det känns långt borta, ännu idag...

Om året som gick

Året 2011

Ett av de bästa åren i mitt liv. Faktiskt. Helt sant.
Jag summerar det med en topp tre lista. Och det skulle lätt kunna vara en topp tusen lista, för det har varit så många härliga stunder detta år.


NR 1:

Bröllopet.
Jag gifter mig den 28 Maj med Johan. Mannen i mitt liv.
En enkel och otroligt vacker ceremoni och vi är sen vi i all oändlig evighet.
En självklar topp på listan. En sjävklar topp i mitt liv.

NR 2

Den 6:e Maj köper jag en ponny till Emilia. Lucky One.
Och även om det inte har gått spikrakt med den hästen och vi inte har kunnat följa våran plan till fullo så har den hästen gett mig så mycket det här året. I form av lugn, balans, lycka, egentid och insikten om att jag ska ha en helt egen häst igen. Och rida. Mycket, mycket mer.
Och Emilia förtjänade en ponny. Mer än någon annan.

NR 3

Min föräldraledighet.

Året med vår älskade, älskade Agnes! Att få vara ledig ett helt år med henne och på så sätt även kunna ge mina andra barn så mycket mer tid har varit så fantastiskt.

Att få följa Loppan under sitt första år. Varje dag, nästan varje minut. Det har varit så härligt, och om jag hade möjlighet skulle jag vara hemma ett år till!

Jag hoppas, och tror, att nästa år kommer att bli minst lika fantastiskt.

Jag hoppas att ni stannar kvar och fortsätter läsa och följa min blogg.

Mycket kommer ju hända och förändras.

Och en del kommer ju vara precis likadant!

GOTT NYTT ÅR!!

Om vår lycka

En har vi ju ute i stallet. Lyckan herself!
Bästa finaste lilla ponnyn.
Men så har vi ju faktiskt sex stycken andra som gör oss minst lika lyckliga.
Våra fin fina barn.

Dom där sex som ibland gör så man vill slita sitt hår. Som vänder det nystädade rummet uppochner på en sekund. Som bråkar över tevespelsdosor och ridstrumpor med varandra. Som kivas om bästa platserna i soffan och om vilket program som ska visas på teven. Som vill över rösta varandra vid matbordet och som alltid vill sitta i framsätet samtidigt allihopa.
Dom där sex som aldrig behöver känna sig ensamna, för dom kommer alltid ha varandra. Dom där sex som aldrig behöver somna ensamna i ett mörkt rum, för det ligger alltid någon i samma rum. Dom där sex som leker, busar, skrattar, hjälper, stöttar och älskar varandra. Även om det sitter långt inne ibland.

Dom är så duktiga så man blir helt varm i hjärtat ibland.
Ett par dagar nu har det varit lite mycket kaos runt dom. Mycket tjafsande, hög ljudvolym och de har inte kommit överens hela tiden.
Men så igår vände det och det var världens härligaste stämning här hemma igen!

Och i morse när jag var tvungen att åka ut till stallet med flickorna, (som aldrig någonsin klagar eller gnäller trots tidiga kalla mornar och mörka sena kvällar i regn och rusk)  då det var dags för hästarna att byta hage och få massor av nya kompisar, så lämnade jag tre små pojkar här hemma. Sovandes så skönt i sina sängar i mörkret.
Pappan var på jobbet och jag hade inte mage att väcka dom för att säga att det var dags för oss att åka, då jag hade berättat för dom innan dom somnade att jag skulle iväg på morgonen.
Efter drygt två timmar i stallet kändes det som att hästarna hade börjat lugna sig och börjat hittat sina platser i den nya flocken. Jag och Agnes åkte hem och lämnade storasystrarna kvar i stallet.
När jag kommer hem har de där tre små ungarna... Ja hör här:
Vaknat, ätit frukost och städat i köket. Bäddat och klätt på sig. Borstat tänderna och hjälpt varandra att få i ordning i rummet.
Sen har dom spelat tillsammans, hållit sams och varit så duktiga.
För er som läser och kanske har ett, två eller inga barn antar jag att det här inte låter so very much. Men för en rätt ofta stressad, lite halv-vimsig mamma till sex kiddos, kan små saker som dessa göra att man går runt och är lycklig hela dagen.
Att istället för att få sätta igång och städa undan och tjata så kunde jag sätta mig och ta en kopp kaffe i lugn och ro! Lycka!

Nu sover den minsta prinsessan.
De stora flickorna är kvar i stallet och ska vara där hela dagen för att hålla koll så hästarna fortsätter att sköta sig i hagen. De hade nyss fikat och läst böcker på en filt i gräset (för än är det ju liksom ingen snö) utanför hagen samtidigt som dom haft koll på det käraste dom har. Fin-ungar!
Pojkarna är ute med resten av grannskapets barn och leker tydligen något väldigt roligt för deras skik-skratt hörs in genom väggarna på mitt hus!

Kan året sluta bättre?
Nej faktiskt inte.

Våran stora lycka!!



Om små steg

Tio månader.
Ja så gammal är Agnes nu. Nu när hon tar sina första steg!
Helt otroligt. Mina tre andra barn har med en veckas skillnad gått runt sin ett-årsdag allihopa.
Men Loppan-Lo. Hon!!
Hon ska vara snabbast av dom alla. Snabbast  och först!
Fyra steg tog hon idag. Ivrigt påhejad av sin mamma och pappa.
Världens duktigaste lilla tjej.

OM att gratta en fining

Världens bästa Eddie

Grattis på din dag!

Vi ÄLSKAR dig så mycket

Idag får han all min tid. Så mer blogginlägg kommer inte här innan han somnat!

Hoppas ni har en härlig dag!

Om en liten som blev stor

Så hade jag bara en bebis kvar.

Den lilla vithåriga vilda fyllde fem och blev större och jag bara undrar hur det gick till...
Han fick filmer och en cykel. Actionfigurer och böcker och godis.
Men gladast blev han för de nya färgpennorna och den nya målarboken som var helt orörd och precis fylld med bilder att färglägga.
Han lärde sig att starta en cykel som nästan är lite stor och han bjöd in grannar och barn från gården på tårta när det började mörkna runt husen.
Han är världens bästa lillebror och världens snällaste storebror.
Han är den finaste sötaste lilla femåringen och vi älskar honom så det känns djupast in i hjärtat.
Han är både så stor, så stor nu och samtidigt så liten som man bara kan bli ibland.

Det känns inte alls länge sen som han låg där, nyfödd på min arm och var alldeles ny här i världen.
Och visst kan man se att hans lillsyster fått lite drag från sin fina bror...

Lilla bebis-Max

 

Han är iallafall helt nöjd med sin dag.
Nu använder han sina sista födelsedagstimmar åt att... ja precis, färglägga sidorna i den allra bästa presenten!

Grattis älskade Maximilian

Om att ta vara på tiden

Det är Lördag kväll.
Vi har många procent av familjen på annat håll.
J jobbar och jag har stalljour.
Men solen skiner och det är riktigt varmt.
Det är nästan bara vi här i stallet.
Aggis står upp i vagnen och ropar efter Emilia som rider en av alla hästarna för kvällen.
Fåglarna sjunger och det blåser nästan inte alls.
Så trots att så många jag hjärtar är någon helt annanstans just nu, finns det inget ställe jag hellre skulle vilja vara. Än hos mina älskade hästar!

Om den mest äkta av kärlek

En bild säger mer än tusen ord.
Mellan dom
Till dom
Mina fina.

Om ljusen i mörkret

Det är så mörkt nu om kvällarna så man nästan glömmer hur sommaren höll kvar ljuset vid den här tiden för bara några veckor sedan.
Jag har fått ta fram lyktor och stakar igen.
Vi tittar på "Robinsson" allihopa och barnen har morgonrockar och jag har huvudvärk.
Johan masserar.
Skönt.
Snällt.
Jag har haft tur.
Tevatten som ska kokas. Havreknäcke som ska tas fram.
Det sätts på en film och vi somnar i en stor hög i soffan. Han och jag.

Och jag älskar honom.
Så
Väldigt
Mycket

Om bara

Om jag bara hade jävligt mycket mer pengar sparade.
Om jag (eller åtminstone J ) jobbade där man tjänar lite mer än minst av alla.
Om jag kunde få valet att låta mina barn springa på den gräsmattan där mina små fötter sprang och växte sig större.
Om det vore så enkelt.
Då skulle jag köpa tillbaka mitt barndoms hem DIREKT!!
Därifrån har jag bara fina minnen. Härliga dagar och världens bästa hus!

Tyvärr lite över vår budget i dagsläget.
Men är det någon som vill köpa det till oss så varsågod! Vi kan tänka oss betala en fin hyra iallafall!!

Länk hittar du HÄR. Titta och njut!

Om förfärliga ting

Vi tittade på kort igår. Från tiden då vi möttes. Då ytlig förälskelse blev den djupaste kärlek.
Då var Maximilian jätteliten. Det ser vi på bilderna. Yttepytte. Nästan precis som Agnes är nu.

Och då inser vi att tiden går riktigt riktigt snabbt. Det är förfärligt.
Och så tittar vi på Agnes och förfäras över att hon kryper jättefort, reser sig mot saker och inte alls är en liten bebis längre.
Vi förfäras över att tiden gått så fort.
Och så känns det förfärligt att jag aldrig mer ska ha en varm liten nykläckt bebis som ligger som en groda på mitt bröst.
Och mest förfaras jag nog över att jag inte känner att
-"Herregud jag ska ALDIG mer ha fler barn *pust*"
För det SKA vi absolut INTE ha.

Men något vi ska göra är att njuta! Njuta, njuta, njuta, njuta, njuta!!
Alla våra pojkar och flickor som blir så stora så förfärligt fort.
Och det fantastiska är att vi får vara med och forma dom till nästan precis vad som helst.
Och hitills känns det som vi lyckas rätt bra. Med allihopa!

Men visst går det förskräcklig, förfärligt för fort...