Om förfärliga ting

Vi tittade på kort igår. Från tiden då vi möttes. Då ytlig förälskelse blev den djupaste kärlek.
Då var Maximilian jätteliten. Det ser vi på bilderna. Yttepytte. Nästan precis som Agnes är nu.

Och då inser vi att tiden går riktigt riktigt snabbt. Det är förfärligt.
Och så tittar vi på Agnes och förfäras över att hon kryper jättefort, reser sig mot saker och inte alls är en liten bebis längre.
Vi förfäras över att tiden gått så fort.
Och så känns det förfärligt att jag aldrig mer ska ha en varm liten nykläckt bebis som ligger som en groda på mitt bröst.
Och mest förfaras jag nog över att jag inte känner att
-"Herregud jag ska ALDIG mer ha fler barn *pust*"
För det SKA vi absolut INTE ha.

Men något vi ska göra är att njuta! Njuta, njuta, njuta, njuta, njuta!!
Alla våra pojkar och flickor som blir så stora så förfärligt fort.
Och det fantastiska är att vi får vara med och forma dom till nästan precis vad som helst.
Och hitills känns det som vi lyckas rätt bra. Med allihopa!

Men visst går det förskräcklig, förfärligt för fort...