07 oktober, 2011

Om att bli tokig

Vi började dagen så fint med att aktivera de två minsta på öppna förskolan med det bästa av sällskapet.
Eller vi och vi....JAG aktiverade de minsta. Min man var på jobbet.
Jag kände på den minsta pannan att den var varm redan på morgonen så innerst inne visste jag vad som väntade, men i det goda sällskapet på öppna förskolan lyckades jag nästa förtränga det.

Min allra bästa granne hittade en otroligt lockande annons i dagens tidning som vi sen under dagen forskat vidare i och tillsammans med våra äkta makar ska vi åka på ett spännande möte om en vecka och två dagar.
Alldeles för lång tid om du frågar mig tills dess. Och om du frågar grannen med!

Under dagen har pipen blivit högre och armarna har klistrat sig benhårt fast vid min kropp.
Och även om inte pannan blivit varmare så har tandköttet svullnat desto mer och minsta har blivit ännu gnälligare och krävande.
Jag kan inte ens sätta ner henne när jag ska kissa!
Det är dagens sanning.
Min man. Ja, han var hemma i högst fyra minuter för att byta från jobb till träningskläder och brygga kaffe åt sin med resenärer.
Huset ser ut som om vinden som yr utanför dörren även hälsat på inomhus, och ni som haft ett barn fastklistrat på höften vet att plocka upp saker, dammsuga och vika tvätt inte är helt jävla enkelt då.

Nu sitter hon här i knät och ålar och kastar nappen hundra gånger och vägrar låta panodilen göra någon verkan.
Och huset förblir ostädat och pojkarna får ta yougurt och smörgås till middag och fredagsmyset får väl bli de tacochipsen som finns kvar sen förra helgen i en påse.
Och att jag skulle hinna äta, det är en ren lögn. (Och jag drack ju en kopp kaffe och åt en pepparkaka hos grannen under eftermiddagen så jag står mig ju ett tag.)

Förbannande fotboll!
Kan inte någon införa nån obligatorisk fru-lön för -åtminstone- oss som har barn med dessa ständigt tränande och spela-borta-match-sexio-mil-åt-andra-hållet män!

För att vara hemma med sex barn samtidigt som mat ska köpas och lagas och tvätt ska tvättas och vikas, fotbollsträning (hur fan tänkte jag när jag anmälde dom OCKSÅ till fotbollskolan) för pojkarna, tävlingar och träningar med hästar och flickor, tiotusen tandläkartider och allt detta med en femåring kasandes efter mig med sin lilla hand i min för att hinna med och en pip-Aggis med tandvärk i bärselen känns ju som en bra mycket större anledning till en extra katching på kontot än att sitta i en buss med spotify i scullsen -UTAN att det plötsligt spelas Sean Banan då man satt på random playlist för att nån unge har blivit mutat med lite i-phone lek tidigare.
Sparka lite boll och duscha naken så länge man vill med lite grabbar -UTAN att någon sliter i dörren och skriker att någon ramlat ner för hela trappan-
Få sova ett par timmar på vägen hem, men med undantag för matrasten på vägen som man får äta -VARM utan avbrott för att torka bajs på någon som inte reder ut det själv.

Ja lönen borde lätt kontrakt skrivas på oss fruar.
Tveklöst.
Vi borde iallafall få vara med på de möten då kontrakten skrivs. Minst!
Fast då skulle väl inte en enda man med någon form av förhållande spela längre.
Så det får vi inte.
Fan också!

Trevlig Fredag på er!
Nu ska jag plocka upp nappen för hundrafemtielfte gången.



Btw detta inlägg tog ca två timmar att skriva klart.
(bara så ni inte tror att jag satt ner i femton minuter. No no no no!!)

(och jag älskar Johan och jag vill inte skiljas och jag har valt att skaffa hundra barn med honom. Bla bla bla)



05 oktober, 2011

Om att kika förbi här...

Vilken dag!
Fullt ös från morgon till kväll. Fantastiska människor först på bebis-date och nu på kvällsfika.
Vilka fantastiska tjejer jag har runtom mig! Tack för att jag har er!
Både ni gamla och ni nyfunna, och ni nygamla med för den delen!

En ridtur på någon annans häst under eftermiddagen fick jag till också.

Varför ska man vila liksom?




04 oktober, 2011

Om att nästan spricka

Vi är kvar i soffan.
Men gruset och smulorna är bortstädade.
Och den största av de minsta har lagt sig att sova samtidigt som sina storebröder.
Kvar är jag och min vackra prinsessa.
Vi sjunger och skrattar och så blir hennes ögon tunga och efter en stund somnar hon i min famn.
Små svettiga lockar på hennes panna och djupa lugna andetag.
Fina älskade Agnes.

Tänk att jag fick så många barn.
Och så fantastiskt det är att man älskar varje barn som man får, allra mest i hela världen.
Och så finns det plötsligt precis lika mycket kärlek till att ge sen, när nästa kommer!

Nu väntar några timmar i soffan med en annan som jag älskar.

Ibland finns det bara så mycket kärlek här i huset så det nästan inte är klokt!!

Om grus och kaksmulor

Soffan är fylld av grus från fickor och byxveck. Och kaksmulorna ramlar ur händerna och mungiporna från de två minsta.
Vi tar en eftermiddag i soffan. Med kaffe, saft och digistive kex.
Änglavakt visas på teven och jag hoppas på ett gott samtal inom en snar framtid...

03 oktober, 2011

Om en liten som blev stor

Så hade jag bara en bebis kvar.

Den lilla vithåriga vilda fyllde fem och blev större och jag bara undrar hur det gick till...
Han fick filmer och en cykel. Actionfigurer och böcker och godis.
Men gladast blev han för de nya färgpennorna och den nya målarboken som var helt orörd och precis fylld med bilder att färglägga.
Han lärde sig att starta en cykel som nästan är lite stor och han bjöd in grannar och barn från gården på tårta när det började mörkna runt husen.
Han är världens bästa lillebror och världens snällaste storebror.
Han är den finaste sötaste lilla femåringen och vi älskar honom så det känns djupast in i hjärtat.
Han är både så stor, så stor nu och samtidigt så liten som man bara kan bli ibland.

Det känns inte alls länge sen som han låg där, nyfödd på min arm och var alldeles ny här i världen.
Och visst kan man se att hans lillsyster fått lite drag från sin fina bror...

Lilla bebis-Max

 



Han är iallafall helt nöjd med sin dag.
Nu använder han sina sista födelsedagstimmar åt att... ja precis, färglägga sidorna i den allra bästa presenten!

Grattis älskade Maximilian












02 oktober, 2011

Om att ha -nästan- allt tillbaka i ordning

Agnes kom tillbaka på eftermiddagen.
Hon blev så glad att se oss,och allting hade gått jättebra hos mormor.
Emilia blev kvar där. Hästen med.
Men det är en annan historia.

Pojkarna är också hemma nu.
Vi mötte dom på gräsplanen då det var dags för oktobers första fotbollsträning.
Dom sover så gott uppe i sin sängar nu.
En av dom fyller fem år i morgon och jag kan inte förstå hur en som var så liten har blivit så stor att han kan ha den där jätte cykeln som monteras ihop i vårt vardagsrum just nu.
Men det kan han.
Vår stora lilla Max!

01 oktober, 2011

Om att vara den enda

Igår åkte jag och lämnade mina tre flickor hos min mamma och i morse åkte Johan till Göteborg.
Det har i sin tur gjort mig till en väldigt ensam typ idag.
Det är tyst, lugnt och nystädat.
Jag ligger med laptopen i knät samtidigt som jag äter macadamianötter och tittar på film.
Jag har det bra men maten smakar inte lika gott när man äter själv och det känns inte lika skönt att promenera -trots att det är strålande sol- när man inte har någon att hålla i handen och inte någon barnvagn att dra.
Jag ska sova lite tror jag. Så dagen går lite snabbare och blir till kväll, så åtminstone en av dom kommer hem igen.
En av alla mina hjärtan.



Men visst är det skönt också.
Mest ovant tror jag.
Jag lär mig nog. Någongång.