Om att rätta till en pusselbit

Efter en förmiddag på jobbet (ja jag vet, jag var där igen) så kände jag att det var dags att ägna kvällen åt pojkarna. Fotbollen. Och då följa med på deras träning.
Jag är ju oftast med på Emilias träningar på onsdagar och har låtit J tagit mycket av onsdags-träningarna själv då han är tränare i deras lag.
Men dålig är känner man sig när man inte varit på plats på länge, så med mycket lättat hjärta och tre glada pojkar på varsin cykel så gav vi oss av mot en stor blåsig gräsplan.

Bästa lillebrorsan och sötaste lillasyster var såklart med och hejade på inför den kommande cupen i helgen!

Och det var bra mycket kallare än vad man kan tro...

Jag höll mig, mestadels, på bänken och höll ställningarna i stallet genom tusentals telefon samtal (hur gjorde mammor innan mobilen kom???) och ropade ofta åt våra två super-spelare hur DUKTIGA dom var!

Föreningens urkassa kiosk höll öppet, och trots helt vidrigt utbud kunde jag inte låta bli att köpa något.

Det är väl lustigt. Hellre äta något äckligt än att låta bli.

Jäjä, det slank ju ner iallafall.

Mjuk lakrits...hette inte det här godiset något annat när jag var typ...liten??

Hjälp mig med detta!

Annars får jag sån huvudbry...

Nu väntar rutinmässigt en kopp örtte och en varm famn som tillhör min man, och som ser ut att skrika lite efter mig.

I´ll be there. Ringt....now!!!