Om att behöva vänta

Mycket riktigt.
Den största av dom kom i natt. Iskalla små fötter som tog täcket från både mig och Johan sov hälften av nattens timmar i madrass glipan i vår säng.
Jag drömde och väckte Johan mitt i natten och tvingade runt honom i huset för att kolla så det inte brann någonstans. Helt övertygad om att jag vaknat att att det luktade bränt.
Stackars man!
Det brann inte. Någonstans. Alls.

Nu har morgontimmarna spenderats med en evig väntan för en lillasyster som vet att det ligger någon på övervåningen som hon inte kan vänta på en sekund till .
Det liksom kryper i hela den lilla kroppen för att få höra att någon -som av någon annan blivit lovad så lång sovmorgon han än ville ha- ska vakna och komma ner för trappan.

Hon fastnar liksom där. Vid trappan.
Tittar in till teven om hon känner igen någon melodi, men är snart tillbaka och väntar. Denna eviga väntan!
Men så!!
Så kommer han. Påklädd och redo. Duktiga storebror som har fastnat (hur lyckas han??) med fingret i överkastet när han skulle bädda.
Släpandes på en lång grön tygmassa kommer han nerför trappan med ett finger som bara önskar att få blod i sig igen.
Så vi räddar finget. Fixar frukost och pratar om helgen som varit och sen kan lillasystern äntligen få sitta i knät och titta på prinsess-Bollibompa. Och bara vara prick stilla.

I eftermiddag ska jag lyxa till det lite. Genom att gå och jobba.
Komma hem till lagad mat och upp-packade gymnastikpåsar. Det ni.
Lyxigt värre!!