Om att antagligen vara dömd

...till en höst med evig sjukdom.
J får stanna hemma med Lopp tills lunch då storasyster tar över tills jag kommer hem.
Förskylning efter förskylning som avlöser varandra och nu ger jag upp hoppet och en helt frisk familj den här hösten.

Små ljusglimtar finns det dock!
Och en sådan blev det igår kväll då Emilia och Repan gjorde ett härligt pass på ridbanan. Men energi i stegen och en mycket tuffare ridning än tidigare. Igår gjorde Repans luftsprång inre Emilia någonting. Hon drev bara framåt, framåt och när vilda vita kastade sig uppåt och framåt och tvärstannade. Ja då gjorde Emilia inte mer än tillrättavisade och red framåt. Helt fokuserad!
Vilken skillnad. Och hon är så fin den där vita!! Å så fin. Och flickan därpå, men rätt inställning och beslutsamhet...
Japp, en ljusglimt! Helt klart!

Nu ska jag cykla till kontoret. I morgonsol! Ljusglimt det med.