Sakta men säkert.
Aldrig är väl fötterna så tunga som när man ska hem genom natten.
Någon drack för mycket, och jag väntar in honom var tjugonde meter.
Sakta vandrar vi genom natten.
Sen länge är tiden då vi fnittrande susade hem på gatorna. Höll varandras händer och hade all ork kvar när vi kom hem.
I natt bäddar jag ner honom. Ställer fram ett glas vatten och lägger mig stilla bredvid.
Tiderna förändras och saker får olika mening.
Kvällen har varit rolig men det här är inte det viktigaste vi gör längre.
Men kärleken är densamma som när vi träffades först.
Stark och stor.
Även när vi springer hem, eller när vi gå så sakta så det knappt känns att man kommer framåt.
Den är där, och den är det viktigaste nu.
Även om nätterna blir kortare än vad man hoppats...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar