Om att pleasa hela världen

Vissa saker är skrivna för att man ska stanna upp en sekund och tänka efter...

Jobbet, hemmet, vännerna, barnen, fotbollslagen, stallkompisar, skolor, nya klasser, möten, tandläkartider.
Allt ska jag hålla ordning på själv.
Överallt. Alltid. Bara jag.

Ibland räcker jag bara inte till.
Det GÅR inte att göra alla nöjda. Hur jäkla mycket jag än försöker.
Idag tryter orken. Jag är yr, matt och trött.
Och säger någon att jag har valt det själv så har jag ju till viss del också gjort det.
Men vissa delar i mitt liv har kommit per automatik. Saker som inte är självvalda men som måste finnas.

Jag är nog ganska drivande och vill gärna ha koll.
Men vissa -ganska jävla mycket- saker skulle aldrig ske om det inte vore för mig.

Hämta, lämna, fixa, planera, styra, skriva ner, komma ihåg, hjälpa, lova...

Att lägga ner tid då andra önskat det för att planera något viktig, något som redan veckan efter bryts flera gånger. Oh!! Sånt gör mig galen nu.
Att tvingas fixa ALLT till alla barnen för att alla andra inte kan/orkar/hinner/vill/vågar eller helt enkelt prioriterar helst andra saker.

Vart fan hittar jag all tid och ork 24/7 tror ni???

Ibland bara brister det. Och när jag då dessutom får höra att jag är en dålig vän som inte finns där för jämnan. Då tappar jag det sista...
Jag gör då så gott jag kan. Räcker inte det??

Mina barn är då inte felfria, och många skulle nog kalla dom bortskämda.
Men dom, ska ni veta, är dom duktigaste barn som finns. Och i kontrast till många andra barn är dom helt fantastiska!!
Men det kommer inte heller av sig självt. Och barn behöver tid och regler och vetskapen att det finns vuxna där oavsett vad som händer. Vuxna som ställer upp. Att lära dom att livet bjuder på precis allt man önskar om man jobbar hårt för det!
Och sånt mina vänner tar en jävla massa tid. Särskilt om man har sex stycken att lära allt detta.

Gnäll ni och tyck vad fan ni vill.
Men nu prioriteras jobb och barn!!
Jag kan inte göra alla nöjda och glada just nu.
Jag har helt enkelt to much!!

Och ni som är närmast, längst in i mitt hjärta vet ju hur "rättvist fördelat" allt är i min närhet, och ni andra har inte en aning.
Ni som känner mig vet ju hur hjälpsamma, tacksamma och uppskattande andra "nära" vuxna personer runt mig är.
Ni andra vet inte alls.

Men om alla som kunde skulle sköta sin "del" av livet så skulle jag ha tid och ork till att fika på eftermiddagarna, åka och sola solarium på kvällarna eller följa en serie på teven.
Ha tid till att längre -hur har din dag varit- samtal på kvällen med honom jag är gift med.
Eller kanske känna att jag ville hjälpa till bara för att jag vill, kan eller har lust.
För att man hjälps åt. Ger och tar.
Inte för att jag var tvungen.
Inte för att du inte orkade eller hade viktigare saker för dig.
Inte för att det regnade!

Jag är inte bitter.
Men jävligt trött.
Jag vill inte ha något medlidande.
Bara få ösa ur mig.
Jag älskar mitt liv och skulle aldrig vilja ha det annorlunda.
Bara att ibland, när jag har som mest.
Att just då skulle de som borde kliva fram och ge tillbaka. Istället för att göra tvärtom.

Godnatt.