Vi kom hem allt för sent igen.
Solen lurar mig med sitt sena ljus och jag får chocken när jag tittar på klockan och den är över åtta!!
Loppan som brukar sova vid sju!!
Men hon fixar det lätt. Lite majskrokar och lite sånger och hon orkar hålla sig vaken.
Hemma såg det ut som ett mindre bombnedslag.
Vi reste oss i princip och gick efter middagen. Utan vett eller sans.
-skit i det men få inget psykbryt när du kommer hem bara!! Min förståndiga man varnar mig -han känner mig allt för väl- innan han svischar iväg på träning.
Men jag fick inget bryt. Och han kom hem från träning strax efter att vi kom från stallet.
Vi hjälptes åt och barnen hjälpte till och nu ser det ut som vilket hus som helst. Ett hus där det bor en jäkligt aktiv familj med lite fler barn än genomsnittet. Men med lite mer kärlek och drömmar än genomsnittet med, för den delen!!
Så jag står där vid diskbänken och känner mig helt nöjd fast golven borde skuras och grus finns på hallgolvet.
Jag vann över stressen.
Städ-jävla-stressen!!
Jag tog med barnen ut i kvällen. Dom lekte, vi var tillsammans och alla var glada. Och ingen behövde vänta på -jag-ska-bara-mamman!!
Och vi fixade det hemma. Sen!!
Sen efter vi hade energi-tankat och sugit i oss vår-luft och kvälls-sol!
Och nu är det renare och i helt ok ordning.
Och Johan ska torka golven i morgon så jag inte får psykbryt då heller.
Och jag överlevde och mår bra.
Allt kanske inte ska vara perfekt hela jävla tiden...
Det är kanske då det blir perfekt av sig självt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar