Om den där önskan

När man är frisk har man tusen.
Men när man är sjuk har man bara en.

Det där stämmer rätt bra.
Halsen värker. Det värker upp i öronen. Blåsor i hela munnen och ingen energi.

Lopp sover gott och medan pojkarna är tysta på rummet så passar jag på att titta på teve.
Det är helt sjukt vilka jävla program det går på teve nu för tiden.
Det ena förnedringsprogrammet efter det andra.
Du är för fet, du är för fattig, du är för ung, du sjunger för dåligt, du är fel, du ÄR fel, och ful, och jävligt pinsam.

För det första förstår jag inte att folk ställer upp.
Blotta sitt misslyckande. Om det så gäller femtio kilo övervikt pga depression, total ekonomisk ruin eller att man helt enkel är en shitty förälder.
Att låta en okänd människa stå och skrika rakt i ansiktet vilken värdelös jävel du är samtidigt som hela svenska folket äter sin kvällmacka och småler hånande åt dig, där hemma i sitt egna perfekta Svensson-hus.

Nu skulle jag nog inte platsa så värst i något teveprogram (skulle väl vara familjen annorlunda då)
Och Gud bevare mig - jag hoppas att jag aldrig kommer göra det heller.
För det är oftast en ganska pinsam skara dom hittat till dom där "underhållnings"programmen.

Jag hoppas att jag skulle ha förstått hitta hjälpen själv när det bar iväg åt helvete, eller så hoppas jag att den som så snällt tänkt anmäla mig till något av dom där showerna tänkte ta ett allvarligt snack med mig först, och att jag DÅ tänkt: -Ooops jävlar! Det här har nog gått lite för långt...

Men det är säkert skitbra för vissa!
Hjälp och stöd och lite fräscha tapeter och ett recept som är JÄTTEgott och bara innehåller vatten och en påse bönor!
Och vad fan skulle jag annars titta på när jag dricker kvälls te???

Skickat från min iPhone