Om att hinna träffa dom där man saknat

Liten frukost-brake innan Loppan ska hämtas igen från dagis. (vem fan kom på dessa usla "extra" tider. 8-11?? Helt värdelöst)
Hästarna är utsläppta och regnet rullar ner för rutorna.
Snart är det dags för pojkarna att åka. Och Emilia sover ännu. Gissar att det blev en hel det förlorad sömn på den där övernattningen...hmm

Snart ska Loppan och jag åka och träffa våra mammor och bebisar. Bebisar som blivit små barn och till och med fått syskon en del av dom. Och vi ska leka och dricka kaffe och jag vill hör allt om vad som hänt sen  alldeles-för-länge-sen sist.
Medan jag har fixat fram hästar så har flera dom visst fixat fram både fler barn och hus!!
Härligt ska det bli, och jag vet att när jag åker hemmåt kommer jag jag undera varför vi inte träffas oftare!

Men det vet jag ju delvis varför. Tiden.
Mitt ständiga irritationsmoment.
Den räcker ju aldrig till. Någonsin! Och den stressar mig, a lot!
Som nu. Fyra dagars lyx-ledighet. Och då och då känner jag etfer och gissa, jag känner mig stressad. Stressad över att bara sitta vid datorn och läsa ikapp bloggar fast jag skulle hinna med sjukt mycket tråk-måsten under den tiden. Saker som jag aldrig hinner göra annars.
Stressad över att jag inte bara kan slappna av och njuta. Stressad över att jag inte bara sitter och energi-boostar nu när jag för EN ENDA JÄVLA GÅNGS SKULL ÄR LEDIG!!!

Ja det där kanske man borde jobba lite med. Om jag nu hinner det!!
Skit samma. Off to mama-date!