Om att ha världens schysstaste Fredags-feeling

Hej jag heter Martina.
Jag är en urvriden gammal disktrasa.

Jag kan skjutsa alla barn. Alltid överallt.
Herregud! Släng in dom i mitt sjusitsiga vrålåk (med alltid öppen baklucka now a days) så levererar jag dom dit du vill ha dom.
Fixar så alla har det bra, det är jag det, och ser till att behov är tillfredsställda och att önskade hobbyer kan utövas. Såklart barnen ska få göra det dom önskar och vill!!
Jag finns alltid tillgänglig 24 timmar om dygnet.
Tro aldrig att jag behöver vila eller sova längre stunder flera ggr i sträck.
Nej nej, sånt kan man göra i graven!!
Ändra gärna alla planer så ofta ni kan, jag är så flexibel så mig gör det aldrig något!
Orkar ni inte tvätta?? Lämna en säck här! Jag älskar att tvätta!!
Har du inga pengar?? Jag betalar allt! Jag har ju billioner på mitt ständigt proppfulla konto.
Är du trött eller bara slö?? Jag kan gå upp varje morgon och fixa iordning!

Allt verkar gå sönder nu! Mest bilen!
Fram och bak och däck och vindrutetorkare.
Det regnar och snöar och verkar aldrig bli vår.
Människor man önskar att man aldrig behövde prata med mer är man bunden till för resten av livet och när samarbete eller ens möjlighet till diskution finns känns det så fördjävla hopplöst!

Jag ber sällan om hjälp. Och ber jag om det så händer ingenting, och det som sker händer i absolut sista stund, vilket stressar mig ännu mer än om jag gjort det själv direkt.

Sånna här dagar.
Oh fy fan. En ö. En jävla ö!! Ensam.
Helt tyst. Varmt och tyst.
Bara ett par timmar.
Gud vad skönt det vore.

Eller iallafall någon sa kom hit och sa.
-Du, det här ordnar jag. Bara sätt dig här en stund. Jag lagar/fixar/sköter/betalar/åker/tvättar/handlar/ordnar/ringer/bokarså du bara EN ENDA DAG kan släppa allt och veta att någon annan tar hand om det. Att det blir gjort utan att du behöver fråga/påminna/tjata/ringa/göra det själv

Att vara 100% när man egentligen bara skulle behöva vara 25. Sånt där känns ibland.

Kanske 1-2 dagar var tredje månad. Då allt sånt där smått som samlats på hög rinner över tillsammans med något annat störningsmoment. Som en baklucka som inte går att stänga efter att något barn vräkt igen den stenhårt fast man sagt till att ta det lugnt med just bakluckan 4826492638 ggr tidigare samma dag...
När man sen vet att ingen känner att det kanske bör fixas inom en ganska nära framtid förutom en själv och att det OCKSÅ läggs på din evighetslånga to-do lista.

En arbetskompis sa igår att Hon förmodligen skulle ta livet av sig om hon var tvungen att leva mitt liv en dag. Alla tider och alla barn och allt styr.
Jag sa att det funkar jättebra. Det rullar på. Visst är det mycket och så, men det hör ju till när man är många.

Men idag är jag faktiskt lite suicidal...
Lite...



Skickat från min iPhone