Om att äntligen vara där

Vi lastade och åkte dit.
Det gick över förväntan.
Lyckans första ridhuspass på tre månader. Mjuk och fin och lugn och mestadels i en låg form.
Inte alls så stressad och huvudet-rakt-upp-fullt-ös aktiv som innan vilan.
Emilia sken som en sol och var så nöjd efteråt.
Kanske hade hon ont någon mer stans eller var spänd och det gjorde henne rusig och inte så samarbetsvillig?
Det vet vi inte. Men vi vet att det är stor skillnad, men mycket mycket jobb kvar.
Och om en vecka ska hon få gå på låga hinder för första gången och trots att mitt hjärta sitter i halsgropen hela tiden och rädslan för att inflammationen ska komma tillbaka finns hela tiden så är jag glad.
Glad att se henne göra det hon älskar. Jobba och bli aktiverad. Kämpa och få beröm. Göra sitt bästa.

Min fina fina häst.

(och inget besked har jag fått. Så trist)

Skickat från min iPhone