Om att minnas kvällen

Nu ni...ett år tillbaka.

Eftermiddagen flöt på och jag fixade klart med julklappar och fixade hemma.
Johan gick till jobbet klockan 16 och jag kände inget mer än liiite sammandragningar.
Runt klockan 18 kom Annsofie och Fredrik hit och fikade.
Då började jag få oregelbundna värkar. Kanske två-tre stycken i timman.
Jag var helt säker på att det var förvärkar som skulle avta så fort jag lagt barnen och klivit in i duschen.
Annsofie skrattade och lovade Eddie att när han vaknade nästa morgon skulle han ha fått sin lillasyster!
Klockan 20 åkte dom hem och jag ringde Johan och berättade att jag kände av värkar men att det garanterat var falsklarm.
Jag nattade barnen och min bror kom hit!!
Johan slutade jobba kl 21 och vi började slå in de sista julklapparna och tittade samtidigt på film.
Nu gjorde värkarna så ont att jag var tvungen att gå omkring när de kom. Men jag lät INTE Johan ringa förlossningen! De här värkarna skulle minsann avta. Och vi skulle då inte hålla på och ringa i onödan!
Runt klockan 23 började vi nästan bli "osams" då Johan i princip gick med telefonen i handen och och sprang fram och tillbaka när värkarna med ca 15 minuters mellanrum kom tätare och tätare.
-Du ringer FAN inte än. Fattar du!! Jag tänker INTE åka dit och vara där i flera timmar och jag tänker INTE bli hemskickad!

Min bror var vid det här laget hos vänner och vi var sådeles ensamma hemma.
23.30, mitt under en rask värk-promenad i hallen hörs en knak i min mage och det bli jätteblött i trosorna.
Jag går fullständigt bananas och låser in mig på toa (???)
Vid mina tidigare förlossningar har vattenavgång betydd bebis inom tio minuter så nu blev jag lite...rädd!

Jag hör att Johan har ringt förlossningen och blir vansinnig!
-Vad göör du!?
-Ja men ditt vatten....
-Amen vad fan!! Det kanske är flytningar el såå! (troooligt!)

Vi blir ombedda att komma upp, såklart, och Johan åker till andra sidan stan för att hämta barnvakten.
Under den tiden packar jag ner dator, kamera och försöker hitta snuttefilten vi sovit med i nio månader. Den är borta och jag flåsar vansinnigt när jag med värkar hela tiden rotar genom hela sängen utan att hitta den!
När barnvakten och Johan kommer hem är det bråttom. Nu tjafsar inte jag längre utan inser att Agnes faktiskt är på väg. Johan har tagit bilen som stod närmast, vilken är min brors hightec-amerikanska van och jag tar en värk utanför, hoppar sen in i framsätet och säger till Johan att köra jävligt fort, för får jag en värk VÄGRAR jag att sitta stilla.
Vi hinner precis halvvägs (i så mycket snö på så hala vägar att nu i efterhand är det ett under att vi ens kom fram) innan nästa värk kommer och jag tror i princip att min rygg ska brytas av. Lagom tills den är över är vi framme vid förlossningen.
Klockan är nog några minuter över tolv.

Skickat från min iPhone